Engelska kanalen: världens längsta undervattentunnel som visade sig vara olönsam

Byggandet av en tunnel som skulle förbinda fastlands-Europa och ön Storbritannien drömde i början av XIX-talet. Men att förverkliga den storslagna planen för att bygga världens längsta undervattens järnvägstunnel var möjlig först 1994. Men, konstigt som det kan verka, gav glädjen över konstruktionen av dess skapare snabbt plats för ekonomisk besvikelse: tunneln förde bara förluster.

Projektet för att bygga en järnvägstunnel under den engelska kanalen, eller Eurotunneln, som det också kallas, startade 1973. Men på grund av brist på finansiering började direktbyggnation först 1987. Idén var unik när det gäller komplexiteten i själva designen och teknisk implementering av undervattensborrning.

Borrning av passager utfördes samtidigt från två kuster: brittiska och franska. Den centrala tunnelns diameter, som är avsedd för underhåll av linjen, är 4,8 m, och diametrarna för huvudlinorna där järnvägsspåren är 7,6 m. Alla tunnelväggar är armerade med 45 cm betong. Servicetunneln är ansluten till huvudspåren genom regelbundna korsningar var 370 meter.

Tunnelvägen läggs med högprecisionssatellitutrustning och borrningsriktningen inställdes med en laserstråle. Men när de franska och brittiska byggarna träffades visade det sig att felet var cirka 30 centimeter i horisontell riktning, och de vertikala avvikelserna var obetydliga.

I maj 1994 invigdes Eurotunneln, och drottning Elizabeth II och Frankrikes president Francois Mitterrand deltog personligen i firandet. Passagerar- och godståg, liksom pendeltåg som transporterar lastbilar och bilar, går igenom kanaltunneln som förbind franska Calais med British Folkstone. Tunnelns längd är 50,5 kilometer och 39 kilometer spår ligger direkt under vatten. Tåg korsar den engelska kanalen på 20-35 minuter (beroende på tågmärke) med en medelhastighet på 160 km / h.

Men trots Eurotunnelns betydelse och dess uppenbara behov visade sig det storslagna fransk-brittiska projektet vara olönsamt. Detta påverkades av politiken att sänka priserna för alternativa transportörer, som genomfördes omedelbart efter tunnelens öppning, och av nödsituationer som upprepade gånger inträffade under jord. Och även om företaget som driver tunneln med jämna mellanrum tillkännager årliga vinster ger det inte stabila inkomster till sina ägare.